The End…

Resan är slut. Sista ordet är skrivet. Alla anekdoter berättade.

Som om. 

Resan är förvisso slut, jag är tillbaka i Morgongåva med minne och tacksamhet i överflöd. Men vad jag också har kvar är cirka tio timmar video och tretusen bilder att gå igenom. Samt historier såsom när jag i Singapore försökte flyga en drönare över vad som visade sig vara “very private property”, eller hur jag utan problem hoppade Bungy Jump men frös av skräck på Skyparks observationsplattform.

Så jag kommer återkomma lite då och då de närmaste veckorna med bilder och historier samtidigt som jag jobbar på vad jag kallar “On my way to 51”. En lite mer formell sammanställning över resan som jag kommer dela med de som hjälpte mig genomföra äventyret. Ni som känner mig vet att snabbhet inte är mitt mellannamn men jag ska försöka. Om inte annat för att verkligen visa min tacksamhet, den är “YUGE” för att använda en trumpism.

Jump

Det finns ett par saker jag behöver klargöra.

  1. Denna post handlar inte på något sätt om Van Halen eller någon av deras sånger. Att det ens kommer på tal är genant för oss alla.
  2. Jag föddes 1967. Det innebär att jag är 50 år i år. Det innebär inte per automatik att jag har en medelålderskris. Den hade jag för tio år sen och köpte en kamera.
  3. Man ska försöka hålla vad man säger att man ska göra. Det finns få saker jag tycker så illa om som “let’s do lunch”-mentalitet när ord bara är bakgrundsbrus utan mening.

Med dessa saker klarlagda är jag redo att berätta vad som hände den 15 augusti och vad som ledde fram till det beslut jag fattade – att slänga mig handlöst ut 43 meter från en bro.

Orsaken var väldigt enkel. Jag ville göra det. Det såg skoj ut. Och spännande.

 

Dessutom var jag på Nya Zeeland och besökte Queenstown där världen första kommersiella Bungyjump ligger. The stars aligned om man får prata lite svengelska.

När jag kom till Bungycentret visste jag att jag skulle hoppa. Jag hade ingen som helst tvekan kring det. En viss rädsla, och en viss nervositet, fanns det förstås. Annars vore jag nog inte mänsklig. Men den överväldigande känslan var förväntan.

Det finns en utsiktplats vid Bungycentret där man kan se på när folk hoppar.  Som förberedelse tillbringade jag en rätt lång stund där. Det fascinerade mig oerhört hur olika människor betedde sig där de stod på plattformen redo för hoppet. En del grät, andra log stort som solar.  Vissa slängde sig rakt ut utan tvekan och andra klamrade sig fast vid räcket som om deras liv – bokstavligen – hängde på det. Särskilt en ung tjej gjorde stort intryck på mig. Hon tvekade sekunden innan hon skulle hoppa och blev stående som förlamad. Hon grät öppet. Funktionären talade lugnade till henne, man kunde se att han sett liknande situationer förut, publiken försökte peppa henne. Hon provade en gång till. Samma tvekan. Samma gråt. Nu började publiken ropa till henne. “You can do it!”. “Come on girl”, “You’ve got this!” Funktionären fortsatte tala till henne och pekade bort mot en punkt vid horisonten.  Jag vet att han bad henne fästa blicken där och sen bara hoppa. Hon stålsatte sig. Det var nu eller aldrig. Det hade gått fem minuter, kön växte bakom henne. Hon blundade, böjde knäna och hoppade!

Vrålet från publiken var till lika delar öronbedövande som berusande. Jag fann mig själv vrålandes “Yes” och tafatt applåderande utan att riktigt förstå varför.

Inte mer än tjugo  minuter senare hade jag själv betalat, vägt in mig och var på väg ut mot bron. Demons av Imagine Dragons spelade i högtalarna och jag sjöng sakta med. När säkerhetsselen var fastspänd och repet knutet runt mina fötter hade jag bara en sak i huvudet. Jag får inte tveka. Absolut ingen tvekan. Ut på plattformen. Titta mot bron. Hoppa.

Det gick sådär. Jag kom ut på plattformen och det första jag gjorde var att titta ner. Blått vatten i vad som verkade en avgrund mötte min blick. Det jag tänkt så noga att jag inte skulle göra visade sig vara det första det jag gjorde. Funktionärens röst lät som i en dimma. Det finns en kamera till vänster, vinka till den. Det finns en kamera rakt fram, vinka till den. Jag har sett på bilderna i efterhand att jag vinkade men jag har absolut inget medvetet minne av det. Vad jag minns är att jag frågade funktionären om jag kunde hoppa med armarna rakt ut och fötterna först, Jesuskomplexet måste få näring liksom. Och jag minns att han svarade: Mr Sweden, just jump.

Så då gjorde jag det.

 Och jag har aldrig varit så lycklig.

Att se eller att inte se

Min tidsuppfattning är trasig. Jag försöker känna efter vad klockan är men det är hopplöst. Timmarna klibbar fast vid varandra som överkokt spaghetti. Åtta på morgonen. Åtta på kvällen. Ett på dagen eller fyra på natten. Allt känns likadant och det enda sättet jag har att mäta tid är med dagsljus. Vi sov elva timmar i går natt. Jag delade dock upp mina timmar på två pass. Ett på fem och ett på sex, generöst avgränsat med tre timmars komaliknande dvala däremellan.  

L säger dock att jag klarar jetlaggen bättre än vanligt. Jag tackar henne för uppmuntran men misstänker att det kanske säger mer om hur illa ställt det brukar vara med mig i USA än mitt nuläge.

Kanske är det också jetlaggen som ställer till det för mig fotomässigt. Någonting är det i alla fall. Det tar emot och är besvärligt igen. Ingenting fastnar och mitt tålamod tar slut. Jag byter vinkel, objektiv, kamera. Ingenting hjälper. Nya Zeeland är så vackert, så ögonbedövande vackert, men jag har inte bildseendet -eller erfarenheten – att få ner vackerheten på bild ännu.  Jag önskar vi hade bättre tillgång till Internet (wi-fi kostar 1 dollar per 50 megabyte på vårt frukostställe) så jag kunde se hur Erin Babnik skulle ha tacklat en sådan här situation. Tills dess provar jag mig fram. Jag gissar att det kommer lossna i takt med att tröttheten avtar, det brukar göra det.


Tasman Glacier augusti 2017

Translate »