När man anländer till Nya Zeeland får man fylla i ett immigrationsformulär. Det ser ut ungefär som man tänker sig ett formellt formulär med frågor som: Har du mat med dig? Har du varor du behöver deklarera? Har du vistats i slakterier innan du kommer hit? Standardfrågor. Förutom i sista sektionen. Där kom frågan: har du friluftsutrustning med dig? Med följdfrågor som: Har du kängor med dig? Har du använt kängorna i någon vildmark? Människor som är mer beresta än jag har säkert stött på liknande frågor men jag blev minst sagt förvånad. Samvetsgrann som jag är svarade jag dock sanningsenligt ja på alla frågor gällande friluftsutrustning.
Vilket kan ha varit ett misstag. När tjänstemannen vid kontrollen fick se min blankett skickade hon mig omedelbart till sektion 3, och hon sade det också precis som olycksbådande som det låter. Väl framme vid sektion 3 fick jag stå i kö bakom ett antal asiater som tydligen också svarat ja på några frågor. Scenen framför oss var ett rum i full aktivitet. Vid en bänk rev en tjänsteman upp en väska och drog fram någonting som liknande en bikaka med triumferande blick. Ett par äldre människor satt på en soffa och fick det förklarat för sig att alla anklagelsepunkter skulle finnas i skriftlig form och att det gick bra att betala med kort. Jag kände mig sjuk och såg framför mig hur jag skulle få tjugo miljoner dollar i böter för att jag släpat med mig ett par kängor från Sverige. Varför, å varför, köpte jag inte nya som L hade gjort?
Nu var det min tur. Ängsligt steg jag fram och förklarade att jag blivit hitskickad för att jag hade ett par kängor med mig. Tjänstemannen nickade och bad att få se kängorna. med skam lämnade jag över paret. Hans första kommentar var: Dom här var ju inte särskilt rena. Jag övervägde att förklara hur jag faktiskt gjort rent kängorna efter bästa förmåga ,och med tanke på hur de såg bara en vecka innan var de i strålande skick. Mitt bättre vetande insåg dock att det hade varit fel taktik och istället mumlade jag fram en ursäkt och kände mig väldig, väldigt skyldig. Samt dum. L hade nämligen bara tio minuter innan sagt att de kommer säkert be dig tvätta kängorna innan du tar dom in i landet. Man som jag är hade jag snabbt avfärdat henne. Vad vet väl hon om friluftsliv och hur immigrationslagar fungerar? Är kängorna inte godkända slängs dom väl förstås och jag får böter på hur mycket som helst.
Nu stod jag här och hoppades för mitt liv att L hade rätt.
Vilket hon verkade ha. Tjänstemannen sade nämligen att de här kängorna behöver rengöras och bad oss vänta. Hoppet tändes i mig. Kanske skulle jag få behålla kängorna i alla fall? Jag skulle bara behöva betala mina böter och göra rent kängorna. Tjänstemännen gick iväg. Utan tvivel för att göra klart mina böter och ge mig en liknande blankett som det äldre paret fick. Vi väntade. Och väntade.
Efter tio minuter kom tjänstemannen tillbaka med mina kängor förslutna i platspåse och skinande rena. Han gav mig påsen med ett leende och önskade oss en trevlig vistelse i Nya Zeeland samtidigt som han riktade uppmärksamheten mot nästa par i kön. Förbluffad tackade jag och nästan sprang därifrån samtidigt som jag lovade L att aldrig mer ifrågasätta någonting hon sade.