Min tidsuppfattning är trasig. Jag försöker känna efter vad klockan är men det är hopplöst. Timmarna klibbar fast vid varandra som överkokt spaghetti. Åtta på morgonen. Åtta på kvällen. Ett på dagen eller fyra på natten. Allt känns likadant och det enda sättet jag har att mäta tid är med dagsljus. Vi sov elva timmar i går natt. Jag delade dock upp mina timmar på två pass. Ett på fem och ett på sex, generöst avgränsat med tre timmars komaliknande dvala däremellan.
L säger dock att jag klarar jetlaggen bättre än vanligt. Jag tackar henne för uppmuntran men misstänker att det kanske säger mer om hur illa ställt det brukar vara med mig i USA än mitt nuläge.
Kanske är det också jetlaggen som ställer till det för mig fotomässigt. Någonting är det i alla fall. Det tar emot och är besvärligt igen. Ingenting fastnar och mitt tålamod tar slut. Jag byter vinkel, objektiv, kamera. Ingenting hjälper. Nya Zeeland är så vackert, så ögonbedövande vackert, men jag har inte bildseendet -eller erfarenheten – att få ner vackerheten på bild ännu. Jag önskar vi hade bättre tillgång till Internet (wi-fi kostar 1 dollar per 50 megabyte på vårt frukostställe) så jag kunde se hur Erin Babnik skulle ha tacklat en sådan här situation. Tills dess provar jag mig fram. Jag gissar att det kommer lossna i takt med att tröttheten avtar, det brukar göra det.
Tasman Glacier augusti 2017