Det finns ett par saker jag behöver klargöra.
- Denna post handlar inte på något sätt om Van Halen eller någon av deras sånger. Att det ens kommer på tal är genant för oss alla.
- Jag föddes 1967. Det innebär att jag är 50 år i år. Det innebär inte per automatik att jag har en medelålderskris. Den hade jag för tio år sen och köpte en kamera.
- Man ska försöka hålla vad man säger att man ska göra. Det finns få saker jag tycker så illa om som “let’s do lunch”-mentalitet när ord bara är bakgrundsbrus utan mening.
Med dessa saker klarlagda är jag redo att berätta vad som hände den 15 augusti och vad som ledde fram till det beslut jag fattade – att slänga mig handlöst ut 43 meter från en bro.
Orsaken var väldigt enkel. Jag ville göra det. Det såg skoj ut. Och spännande.
Dessutom var jag på Nya Zeeland och besökte Queenstown där världen första kommersiella Bungyjump ligger. The stars aligned om man får prata lite svengelska.
När jag kom till Bungycentret visste jag att jag skulle hoppa. Jag hade ingen som helst tvekan kring det. En viss rädsla, och en viss nervositet, fanns det förstås. Annars vore jag nog inte mänsklig. Men den överväldigande känslan var förväntan.
Det finns en utsiktplats vid Bungycentret där man kan se på när folk hoppar. Som förberedelse tillbringade jag en rätt lång stund där. Det fascinerade mig oerhört hur olika människor betedde sig där de stod på plattformen redo för hoppet. En del grät, andra log stort som solar. Vissa slängde sig rakt ut utan tvekan och andra klamrade sig fast vid räcket som om deras liv – bokstavligen – hängde på det. Särskilt en ung tjej gjorde stort intryck på mig. Hon tvekade sekunden innan hon skulle hoppa och blev stående som förlamad. Hon grät öppet. Funktionären talade lugnade till henne, man kunde se att han sett liknande situationer förut, publiken försökte peppa henne. Hon provade en gång till. Samma tvekan. Samma gråt. Nu började publiken ropa till henne. “You can do it!”. “Come on girl”, “You’ve got this!” Funktionären fortsatte tala till henne och pekade bort mot en punkt vid horisonten. Jag vet att han bad henne fästa blicken där och sen bara hoppa. Hon stålsatte sig. Det var nu eller aldrig. Det hade gått fem minuter, kön växte bakom henne. Hon blundade, böjde knäna och hoppade!
Vrålet från publiken var till lika delar öronbedövande som berusande. Jag fann mig själv vrålandes “Yes” och tafatt applåderande utan att riktigt förstå varför.
Inte mer än tjugo minuter senare hade jag själv betalat, vägt in mig och var på väg ut mot bron. Demons av Imagine Dragons spelade i högtalarna och jag sjöng sakta med. När säkerhetsselen var fastspänd och repet knutet runt mina fötter hade jag bara en sak i huvudet. Jag får inte tveka. Absolut ingen tvekan. Ut på plattformen. Titta mot bron. Hoppa.
Det gick sådär. Jag kom ut på plattformen och det första jag gjorde var att titta ner. Blått vatten i vad som verkade en avgrund mötte min blick. Det jag tänkt så noga att jag inte skulle göra visade sig vara det första det jag gjorde. Funktionärens röst lät som i en dimma. Det finns en kamera till vänster, vinka till den. Det finns en kamera rakt fram, vinka till den. Jag har sett på bilderna i efterhand att jag vinkade men jag har absolut inget medvetet minne av det. Vad jag minns är att jag frågade funktionären om jag kunde hoppa med armarna rakt ut och fötterna först, Jesuskomplexet måste få näring liksom. Och jag minns att han svarade: Mr Sweden, just jump.
Så då gjorde jag det.
Och jag har aldrig varit så lycklig.
