Mannen framför mig såg ut som tagen ur en Indiana Jones film. Han hade en orange turban och kläder som såg lika eleganta som vardagliga ut. Hans fru var klädd i en klassisk indisk sarong och ingen i paret såg ut att vara under 100 år gamla.
De stod bakom mig i kön vid kaffebaren på Singapores flygplats. Jag lade märke till dom för de diskuterade högljutt om något som liknande en smörgås i kyldisken. Medan jag diskret försökte smygtitta vad diskussonen handlade tog mannen två snabba steg genom kön och var helt plötsligt framför både mig och den man som var i tur, och skulle betala smörgåsen kvinnan nu hade i handen. Jag blev lite ställd för jag trodde kösystem var en internationell grej, men vissa strider är förlorade på förhand så det var bara att rycka på axlarna och gilla läget.
När hundraåringen skulle betala fick karma sin hämnd. Nu behövde jag inte låtsas smygtitta på någonting i kyldisken för all action utspelade sig precis framför mig. Mannen försökte betala med en valuta som inte var giltig i Singapore vilket mannen fann både förolämpande och fel. Han envisades med att försöka betala smörgåsen och en cappuccino med de pengar han hade i handen, kassörskan envisades lika hårt med att vägra ta emot pengarna.
I det här skedet av anekdoten är det dags att introducera den tredje personen i dramat. En ung välklädd man som var väldigt lik schackspelaren Anand.Det var han som var före mig i kön och stod i tur att betala. Medan ordväxlingen mellan hundraåringen och kassörskan fortsatte bestämde sig mannen i tur för att snabba på händelserna och erbjöd sig att betala både smörgåsen och cappucinon. En generös gest tyckte jag. Och jag tror också hundraåringen. Men det tyckte absolut inte hundraåringens fru. Med full kraft slet hon tillbaka smörgåsen och fräste någonting åt hundraåringen som tydligen fick effekt för han stolpade iväg. Mannen i tur försökte nu förklara för kassörskan att parets stolthet förbjöd att de skulle låta honom betala. Kassörskan försökte å sin sida säga att hon inte kunde avbryta köpet. Mannen i tur ryckte på axlarna. -“Gör vad du kan kan.”
Efter att kassörskan gjort vad hon kunde var det äntligen min tur, eller det trodde jag i alla fall. jag hann inte mer än öppna munnen för att beställa mitt kaffe och en kaka så var hundraåringen förbi mig igen. Han hade gått och växlat pengar och hade nu den lokala valutan i handen. Med emfas smällde han ner sagda valutan i disken och begärde en cappuccino, den smörgås han tidigare skulle haft plus att nu skulle han ha en bit kaka också. En bit kaka som jag lovar tog honom tre timmar att välja fast det gick bara fem minuter på klockan.
Och nu var det på riktigt min tur. Vid det här laget var jag helt utmattad av allt drama som utspelats framför mig så jag rabblade bara snabbt upp kaffe och kaka och ställde mig vid disken där man fick sitt kaffe. Den disk där baristan med samma omsorg som en showande bartender gjorde i ordning kaffedrinkarna. Jag stirrade fascinerat på hur baristan vispade upp vad som verkade vara grädde och med precision från två kannor hällde kaffe och grädde ner i en mugg som han sedan sköt över mot hundraåringen med orden: ””your cappuccino sir”.
Hundraåringen stirrade också, men inte alls lika fascinerad som jag. Med ilska i rösten och laserstrålar i blicken sade han kallt att det där är inte cappuccino. Jag beställde en cappuccino. Det där är något annat. Du har lurat mig. jag har betalat för en cappuccino.
Som svensk blir man lite ställd när man stöter på äkta känslor så öppet därför visste jag inte riktigt hur jag skulle förhålla mig. Skulle jag applådera eller skulle jag bara tycka att han var jobbig? Baristan var dock inte alls benägen att applådera. Med den trötthet ett svar som getts tvåhundra gånger förklarade han receptet på en cappuccino på denna resturang. Hundraåringen svarade med sin version på cappuccino och vi nådde en mexikansk standoff där både männen stirrade ned varandra.
Kanske var det självbevarelsedrift, kanske var det bara trötthet. Baristan gav sig i alla fall först. Han gav hundraåringen en cappuccino gjord enligt hundraåringens recept, ”skimmed milk, it must be skimmed milk” och hoppades säkerligen att saken nu var utagerad. Sanningen att säga hoppades jag det också. Vad som hade börjat som en rätt underhållande liten show på flygplatsen hade förvandlats till uppvisning i gubbgrinighet. Hundraåringen tog sin cappuccino, tittade kritiskt på den, luktade lite tveksamt och utbrast sedan: var är chokladen? Det är ingen cappuccino om det inte är någon choklad. Jag vill ha min choklad. En riktig cappuccino har alltid choklad. Var är chokladen?
En röst jag först inte igen bröt in och sade högt, mycket högre än vad som behövts, ”där’” samtidigt som en hand pekade mot sidobordet där socker, mjölk och andra tillbehör stod. Bland annat en ströare med chokladpulver.
Den röst jag inte känt igen, min egen, sade sedan tack och utbytte en blick med baristan när jag fick mitt kaffe. Det var först senare jag insåg att han glömt min kaka men då spelade det ingen roll. Vissa misstag får man helt enkelt bjuda på.