En av de lärdomar jag haft svårast att ta in som fotograf är att allt handlar om ljus. Allt för ofta tror jag motiv är tillräckligt och vill inte riktigt acceptera ljusets betydelse. Sällan har det varit så tydlig för mig som vid dagens besök vid Moke Lake.
Men låt mig börja från början. Moke Lake är en campingplats cirka 15 kilometer utanför Queenstown. Platsen är känd för att ligga naturskönt vid en sjö och erbjuda rätt snygga reflektioner av de omkringliggande bergen om omständigheterna är rätt. Det enda som är något tveksamt med platsen är vägen dit. En 8 km lång grusväg upp i bergen som gärna blir lervälling eller halkbana beroende på väder. Fyrhjulsdrift är ett måste, eller så står det i alla fall på skyltarna vid infarten.
Vi gjorde två försök att ta oss fram på denna väg. Vid första försöker stötte vi på en backande husbil.Ett kort men trevligt samtal med ägarna visade att de gett upp då vägen var för mjuk och lerig för deras fordon. De tittade på med skepsis på vår framhjulsdrivna Toyota och frågade om vi verkligen tänkte köra den till sjön. Nja, svarade jag men blicken jag fick från L var ett tydligt nej.
Andra försöket var från början ingen försök. Efter att ha dragit lärdomar från husbilen var vår plan att parkera cirka 4 km från Moke Lake, strax före vägen blev för dålig, och gå resten av biten. Vi kom så långt att vi parkerade bilen och gjorde oss klara att gå när jag får se en liten skraltig Opel Corsa halka fram över lervällingen, studsandes mellan hjulspår förvisso, men ändå på stadig kurs framåt. Den passerade oss med en vinkning och jag tittade på L. Två minuter senare satt vi i bilen och körde till sjön i en framhjulsdriven Toyota. I efterhand kan jag säga att vägen inte var sämre än en normal norsk väg på Lofoten. Man blundar i kurvorna och hoppas att hjulspåren leder bilen rätt.
Efter detta äventyr blev det något av ett antiklimax att nå fram till sjön. Läget var lika bra som sagt, reflektionerna likaså men ljuset… suck.
Vår tid på Nya Zeeland har kantats av regntunga skyar med mörk, blygrått ljus och denna dag var inget undantag. Vad som hade kunnat vara en pangbild fick istället vara en meh-bild. Ett bevis på att jag varit där om inte annat. Ändå är det svårt att vara för missnöjd. Bilfärden blev ett äventyr och även om jag önskat att solnedgången skulle ha varit blodröd får man ta vad man får. Det finns alltid nästa solnedgång, eller nästa efter den.