Det är 36 grader varmt i Singapore. 36! Det känns som jag vill sätta fler utropstecken än ett bakom talet bara för att markera hur infernaliskt varmt det är. Till de 36 graderna kommer också en luftfuktighet som betyder i allt väsentligt är Singapore just nu världens största ångbastu. Det går inte att ta ta två steg utan att tröjan är genomblöt och varje cell i kroppen skriker efter snö, snö, ge mig snö.
Det är svalt i butikerna, det vill jag ge Singapore. Som ett kylskåp ungefär. Behagligt och skönt tills man lämnar butiken och går rakt in i hetvägg.
Men, för det fans alltid ett men. Jag trodde Singapore skulle vara min rastplats på vägen till Nya Zeeland, att det skulle vara någonstans jag återhämtade mig från mellanlandningen i Ryssland (och följer ni Lenas reseblogg vet ni att det behövs, för egen del säger jag bara att en transit i Ryssland innebar tre passkontroller, en säkerhetskontroll och ett uppfyllande av varje stereotyp vi som växte upp under Reagan kan besitta).
Rastplatsen visade sig dock vara ett litet paradis. Trots hettan, trots trängsel. Varje fördom jag hade om Asien blev både bekräftad och förnekad på samma gång. Och är inte det själva grejen med fördomar? Du väljer ett futtigt litet karaktärsdrag av typ femhundra andra och baserar hela din verklighet på detta enda. Bilden jag visar är tagen i Garden by the bay. En park på 101 hektar uppslängd mitt i Singapore. Den gångväg personerna i bilden står på går mellan fem konstgjorda 16 meter höga superträd som varje kväll lyser upp i en ljusshow. Det är i brist på passande superlativ helt spektakulärt!
Jag kommer återkomma till Singapore. I text. I tal. I person. Platsen har minst sagt gjort intryck på mig och jag har helt tvingats omvärdera mina bestämda uppfattningar – vilket får sägas vara uppfriskande. Äventyret har börjat bra.
Happy Dave.