Det bor 6500 människor i Wanaka. Och ett världsberömt träd. Varför trädet är berömt är något oklart. Det började sitt liv som en grindstolpe för 77 år sedan och är nu antagligen det mest fotograferade trädet på hela Nya Zeeland. Frågar man lokalbefolkningen varför så många vill fotografera trädet får man lite olika svar. Några säger att det är internets fel. Andra att det är eran av selfiesticks, man vill visa världen att man varit där. Ytterligare några säger att det ligger så bra till. Man parkerar bilen vid stranden och fem minuter senare är man framme.
Jag tror alla svar är sanna. Och alla är lika fascinerande. Trädet har blivit en ikon med hjälp av sociala medier. Det är en klassisk ”jag var här”-ritual helt enkelt.
I väntan på solnedgången satt jag tre timmar vid trädet. Under de timmarna träffade jag gott om människor och såg andra turister göra det mest knäppa saker. Förutom en rent fotografisk iakttagelse att Sony är tre gånger mer populärt än Nikon och att antalet Canon-kameror var färre än Olympus så såg jag bland annat fyra amerikanska tjejer göra någon cheerleading-övning framför trädet. Det gick inte jättebra för det tog rätt lång och vid slutet var två av dem duktigt irriterade på en tredje som hette Tiffany. Ett gäng Skibums med ölflaskor i händerna gjorde stor sak av att de inte alls var imponerade av trädet och demonstrerade det genom att tillbringa 20 minuter med att ta selfies framför just trädet. Några unga spanjorer började kasta smörgås tills en ung tjej med brittisk brytning sade ifrån. Slokörade dröp de då därifrån till applåder från oss andra som var där.
Det mest bisarra som hände under min väntan var ändå en kinesisk man helt utan känsla för personlig sfär. Helt hämningslöst gick han runt bland alla oss fotografer och stirrade på våra skärmar från cirka 20 cm avstånd. Det var något av det mest besynnerliga jag upplevt ska jag erkänna. inte ett ord sade mannen när han under 30 sekunder stod vid min sida och granskade displayen tillsammans med mig. Jag kände mig tvungen att bryta tystnaden genom att kort: yes? Men det besvarades inte.
När solen väl gick ned stod jag bredvid Rachelle från Singapore och Cory från USA. Medan vi knäppte våra bilder utbytte vi minnen och gav varandra tips på nya platser att besöka. När vi skildes åt utbytte vi kontaktinformation och tanken slog mig att trädet kan ju vara populärt av ett så enkelt skäl som att det är något vi alla har gemensamt. Vem gillar inte en snygg solnedgång liksom?